Kära vänner. Mina damer och herrar. Min blogg ska flyttas. Här kommer det inte att skrivas något mer. Detta är början på slutet samtidigt som det är början på en början. Fattar ni? Ni fattar.

Från och med nu kommer jag att fortsätta att blogga på http://helagotland.se
Det är lätt att klicka in sig på min blogg där. Ni hittar på nolltid.

Här är annars en direktlänk till bloggen. Vi ses där!



HÄR LIGGER JOHNHELLSTROM.BLOGG.SE NU.

Dagens kepsarbete är att fixa ett batteri till bilen. Kepsen kommer på när jag ska montera ihop det. Vilken utmaning, va? Eller hur? Jag tycker det.

För som inte redan har hört det: Gotlandsbåtarna från Destinaion Gotland har kolliderat. Jag har alltid litat på Destination Gotland. Har lltid trott att det varit 100% säkert. Så hände det här. Oerhört klantigt. Jag vill veta mer. Vad hände, och varför det hände. Vågar man åka mer? Klart man gör. Det här kommer bara att göra det ännu säkrare. Nu höjs säkerheten, med andra ord. Det måste ha varit en mäktig, men läskig upplevelse. Hade velat vara där och känna på.

När någonting är grymt, då är det bra. När någonting är lite extraordinärt, d.v.s. mer än bara grymt, då är det som att man måste ta i när man säger "grymt". För att veta att man kan konsten att visa för andra att man menar mer än bara grymt, så ska man få till ett "k" i början när man säger det. Man säger "Krymt!"! Prova själva. Högt.

Krymt!

Fattar ni?

Har ni sett vilket härligt väder? Vi ses på tofta!

Är modellen enbent, eller är det någon som hoppades på att ingen skulle märka att benet var bort-photoshoppat?

Detta är världsberömda sångerskan Rihanna bara timmar efter att hon blivit misshandlad av R&B-stjärnan Chris Brown i början på februari. Rättegångar och spelulationer har nu förklarat Brown skyldig. Idag ber han offentligt om ursäkt.
Idag, ber han offentligt om ursäkt. Först av allt, man slår inte sin tjej. Det andra. Om man är dum i huvudet nog att göra det, så ska man be om ursäkt, det första man gör.  Offentligt eller inte. Tredje. Chris Brown ber om förlåtelse. Idag. Det har gått fem månader sedan nu. Men just idag bestämde han sig. Idag! Min största fundering runt hela den här grejen är om, och i sådna fall vilka, som kommer att förlåta honom. Jag kommer aldrig att kunna uppskatta honom. Jag gjorde det inte innan, jag gör det inte nu, och jag kommer aldrig att göra det heller.

Till er som inte tycker som jag. DET ÄR INTE SYND OM CHRIS BROWN. INTE. SYND. OM. HONOM. Förstår ni? Det är inte synd om honom, alltså.


Här ser ni ursäkten. På slutet berättar han att han aldrig ska göra om det. Han ska inte behöva säga det. Det fattar väl vilken idiot som helst? Man slåss inte. Att han ens säger det. "jag ska aldrig göra om det". Aldrig ska han göra om det. Aldrig mer. Att han inte tänkte på att uppföra sig innan det blev första gången. Men. Det är inte synd om honom. Även om han vet det själv. Hoppas ingen tycker det.

Det finns få känslor som är så härliga som när man misstagit sig på något och vinner på det. Till exempel. Du tror att du har 700 kr på kontot. Du kollar internetbanken. Det visar sig att du har 1300. Jag tror ni alla har varit med om det, ni också. Idag fick jag en liknande känsla. Det handlade inte just om pengar, men om tid. Jag vann en timme, så att säga. Jag har varsamt tagit hand om min timme, som snart rinner ut, men ja allihopa, den har varit fantastisk! Fast än jag inte gjort så mycket, men ändå har den varit ärofylld. Nu blir min dag mycket roligare. Tip Top!

Här, mina vänner, är några filmklipp från olika fotbollsmatcher. Egentligen är det inget konstigt i det hela, för det är inom fotbollen fullkomligt normala beteenden. Fotboll, som sägs vara en av världens tuffaste och ärligaste sporter, ser tyvärr ut på detta vis. Sen måste jag också erkänna att detär märkligt att Carles Puyol inte är med i den här filmen. Nej hörni, detta måste få ett slut. Vad sägs om att lägga till en kameradomare?

Just nu sitter jag hemma helt själv vid min dator. Jag har chips, dip och läsk. Jag vill uppnå det perfekta. Snart ska jag se film. Det enda sällskapet jag har är min Reef Rider. Ni vet den lilla delfinen jag skrev om härom dan? Den. Ingen Timbuktu för min del, kan vi då konstatera. Nu spelas One Of Us Is Gonna Die Young med The Ark, och allt jag göra nu som står i min makt är att luta mig tillbaka och bara finnas till. Lugnt och stilla. Lungt. Och. Stilla.

Vart ska man börja... Blondinbella som person är lite annorlunda från Blondinbella som kändis. Lite mer vanlig. Som vem som helst. Det kändes märkligt. Man tror det inte. I hennes blogg skriver hon att hon "låg och grät av skratt konstant" igår på efterfesten. Det var väl lite att ta i, kanske. Om man får lov att säga så. Hon berättade att hennes kompis hade beklagat sig över att hon glömt att byta valuta när de åkte hit. En annan av hennes kompisar hade tagit med sig passet. Pratade hon verkligen om sina vänner? Hmm... Dock var det förbannat roligt, där på rummet. En ny sverigestjärna inom komiken är på väg upp mot topparna. David Druid. Trevlig kille.

Snart ska jag lägga upp bilder. Det får bli i ett senare inlägg.
Något som jag däremot inte visste om Blondinbella var att hon har över 800.000 läsare. Det är ju helt sinnnessjukt. Det är alltså ca sju % av sveriges befolkning som läser hennes blogg. Dagligen. Ändå lyckas Alex Schulman överträffa dessa siffror. Säger han, i alla fall.

Kommer att ske snart. Just nu är jag inte alls nöjd med den här meny-grejen. Ser ni? Den är ju ful. Nu någon gång i veckan kommer den att ske, förändringen. Ni kommer att märka. Håll utkik!

Jag har länge velat gå på en hemmafest nu. Det har blivit en aning för mycket på krogen, känner jag. Igår var det dags.
Rasmus Björnsson levererade. Mycket folk från stockholm var där, så kul var det i alla fall att få lite annat sällskap än det vanliga.

Senare in mot natten hakade jag på efter-efterfest på hamnhotellet i Visby. Det bjöds på stand-up-komik från både Jakob Ökvist och Janne Westerlund, kända från stockholm live och dyligt, där i det lilla hotellrummet de bodde i. Här var det inga konstigheter. Full rulle hela tiden.

Jakob och Isabella, känd som blondinbella, hade sångtävligar vilket inte alls lät så bra. För att vara helt ärlig så sjöng hon riktigt, rikgit, illa. Det blir inga bilder från igår just nu, med tanke på att min tills-vidare-mobil inte har funktionen "att lägga in bilder på datorn", men jag löser det på ett eller annat sätt senare ikväll.

Rätt var det var så slog klockan halv åtta. Det blev hotellfrukost och jävligt mycket skratt. Tacka komikerna för det. Alldeles strax ska jag jobba. Då får jag tid till att fundera ut hur jag ska lösa bildproblemet. Adjö.

Lite tjatigt nu, men ni vet ju vad jag tycker om att cykla. Särskilt på sommaren. Det är nu det är som värst. Turisterna är ständigt upptagna med sitt eget att de inte ens hör när man ringer med plingklockan. De bara går vidare sin väg. Rakt fram. Utan hänsyn till omgivningen. Tillslut när jag legat bakom ett tag och plingat och äntligen hittat en lucka, tar jag initiativet och blåser förbi. "Oj, jösses!" hör man dem säga i förbifarten. Varje gång. "Oj, jösses!". Eller "OJ OJ OJ!".

Idag mötte jag en hel familj vid ett trångt utrymme. Två vuxna, två ungar och en barnvagn. De såg mig klart och tydligt. Ingen hejd. De vägrade att flytta på sig. Då bestämde jag mig för att göra likadant. Precis som ett Chicken Race. Tillslut gav de vika. "Nu får vi flytta på oss, ungar" sade mamman med en besvärad ton. Jag tittade henne i ögonen och sade "Jag tänkte väl det." Sen åkte jag vidare. Jag vann över turisterna! Det här är stort! Jag har kämpat i två år. Nu vågar jag. Från och med nu är det jag som bestämmer. Ur vägen! ska jag hojta.

Telefonen ringer. Hela tiden. Hemtelefonen. Fast än mamma pratar. Det är något fel. Jag avskyr när det är något fel. SIGNALEN ÄR SÅ FÖRBANNAT JOBBIG. Jag vill lägga mig på golvet och sprattla och skrika och gråta och rulla mig, likt en barnrumpa. Så jobbigt är det. Det här är faktiskt helt sant. Det kliar i hela benen och i armarna. Det är knappt att jag kan skriva med fingrarna. Här är jag förhållandevis lugnt i jämförelse med hur jag känner mig. Ni vet hur hemtelefoner låter? Inte de bärbara. Utan de "stationära". Jag vill kasta ut telefonen från högsta våningen av World Trade Center. Jävla. Skit.